Vidde | inspiration through creation

Min dotter har varit sjuk. Riktigt illa med lunghosta, svalgont och en näsa rinnande likt inget jag tidigare sett. Så sedan torsdag har vi gått hemma och varit till belastning för oss båda, bättre blev det ju inte att även jag fick en släng av denna tokförkylning och fortfarande mår fysiskt vedervärdigt.

Som den fantastiske men dock ensamstående förälder jag är har jag i dagarna upptäckt det hemska; att inse att jag och min dotter nu är programmerade för att vara borta från varandra om dagarna. Hon har sin skola, fritids och kompisar om dagarna, jag har mitt jobb. När vi sen kommer hem kryper vi upp i soffan och snackar om vad som hänt under dagen, läser böcker och myser, kollar lite TV och bara umgås.. innan jag somnar..

Under dessa dagar har vi kollat en massa film, snytit oss, ingen har orkat leka eller läsa, hon har sin Tamagotchi, jag mitt onlinespel; hon har tjatat om att komma iväg till skolan och jag saknar jobbet. Man har liksom inget att prata om när det inte händer saker och man är för sjuk för att ta tag i saker och ting. "Pappa, jag vill träffa mina kompisar" "Amanda, jag vill sälja kakel" - vi är så jävla less på varandra!

Så vi tog tag i en storstädning, problemet är att när man städar hittar man en massa roliga saker att leka med, lyssna på.. och efter att ha blivit rejält försenade och tappat lite städgnista så bokade vi in semestern istället! Det blir en blandning av nöjesparker, skärgård och en massa savannäventyr.. livet fortsätter - imorgon är det vardag.. och det känns faktiskt riktigt skönt!

Med jämna mellanrum så blir det ett avbrott i mitt bloggande - nu är jag tillbaka efter ett sådant. Denna gången vet jag att ni är många som är nyfikna på vad mitt första blogginlägg på många dagar kommer att innehålla. Efter allt som hänt, de tänkbara ämnena är fler än någonsin - samtidigt som att skälet till min bloggfrånvaro är endast ett. Ni är en hel del som vet varför och lika många som längtar efter att få gotta er åt något smaskigt. Det bjuder jag på! Men det kommer bli lite annorlunda idag. Jag skulle kunna berätta om vikten av kommunikation, medmänsklighet, ärlighet och människans trångsynthet.. men jag väljer att kort skicka en reflektion om rädsla!

Vi är alla rädda för det okända av den enkla anledningen att vi inte vet vad som ska hända och hur det kommer att påverka oss och vår situation. När vi blir rädda går vi i försvarsställning och ser till att skydda allt eget, oss själva, våra värderingar och vårt beteende som vi känner. Så när vi väl sitter hopkurade likt spjutmän inser vi att det okända, en förändring kommer oavsett vad och det är när man står fejsad denna som vi i vår vardag reagerar på olika sätt. Ett fåtal av oss sväljer förändringen utan att ens ifrågasätta, de flesta vill ha lite kamp och ventilera åsikter men motstånd gör vi alla, direkt och oundvikligt! Ändringar är ett avbrott i rutinerna och människan som vanedjur är väl dokumenterad.

Rädslan skapar motstånd; motstånd må vara ett negativt laddat ord men det betyder kan ändra mening beroende på hur det läggs fram. Prova att byta ut ordet motstånd till invändning; motstånd är kategoriskt, invändningar är ett ifrågasättande baserat nuläget och som det kan diskuteras och informeras kring.

Det finns ett enkelt sätt att minska vår rädsla; kommunikation. När människan inte får veta startas spekulationer som växer till vedertagna sanningar och när verkligeten blir oss varse blir vi rädda och skapar motstånd eftersom den ruckar vår illusion av situationen. Men vilken är verkligheten, den du själv diktat upp i din ensamhet av missundsamhet och förakt, eller den som finns lite längre bort.. lite längre bort i verkligheten på riktigt.. den verklighet som finns lite längre bort än horisonten du ser från dina EPAtraktor..

Vi kan inte tycka om alla förändringar, men de sker av en orsak. Vilken då? Det är upp till dig att ställa den frågan och göra det bästa du kan av situationen. Alla förändringar är inte av ondo - något som är fel kan faktiskt rättas till. Men det kräver öppenhet och självinsikt.. och tyvärr är ni många som väljer den lättaste utvägen: knyta handen i fickan och ropa "fy fan, aldrig i livet, vilket jävla skitförslag, det kommer jag aldrig att gå med på"

Denna veckan har varit en av de tyngsta i hela mitt liv.. om du förstår det jag skriver och tar det till dig har du vunnit en del av min idagarna svårförtjänade respekt. Tack!

Det är snart en vecka sedan.. på busshållplatsen sitter en kvinna så vacker att mina ögon poppade ut ett par decimeter, ungefär som på vargen i en Tex Averyfilm när han blir kär.. Min längd, gudomlig figur, inte för mycket, inte för lite utan en perfekt handfull. Vit skjorta uppknäppt i sommarvärmen så mycket att man såg överdelen av bhbandet mellan kuporna framtill.. det och en kvinna i kavaj och slips.. mums.. hur som - vi tittade på varandra, nickade lite flirtande och hälsade.. log lite och jag tänkte att detta blir en jävligt bra morgon. Bussen kommer och vi ska båda med. Perfekt - sitta och snacka lite på bussen, få ett telefonnummer, ringa, ut på en liten dejt och så ser vi vad som händer.

Hon går framför mig och inte bara delar utan hela jag känner mig lite konstig.. så kommer pungsparken: "En barnbiljett".. BARNBILJETTT! I Malmö är du barn mellan 7-19 i kollektivtrafiken.. hon löser barnbiljett och hälsar på sina gymnasiekompisa som sitter längst fram i bussen.. jag satte mig längst bak i bussen och grät...

Verkligheten kommer alltid ikapp en. Allt man gör har påföljder så det gäller att veta vad man ger sig in på. Men det finns tillfällen när man inte vet och då hamnar man i tveksamhetens fälla; ska jag eller ska jag inte. Mitt råd är att ibland inte tänka så förbannat mycket utan bara göra! Ett litet äventyr skadar aldrig och ger en alltid en upplevelse och en kunskap. Och tänk - man kan faktiskt ha lite roligt också.

För ett par dagar sedan dök det ner en bild i inkorgen från en ytlig bekant som undrade om jag blivit kändis än så han kunde skicka bilden till Aftonbladet och ge mig en löpsedel. Bilden kan jag, pga av bloggsajens regler, inte visa - den föreställer mig.. naken.. tillsammans med en kvinna.. som också är naken.. och vi ser ut att ha det riktigt trevligt på bilden.. eller som min käre far förklarade när jag var liten och det kom upp en avklädd kärleksscen i TVsammanhang och jag generat frågade: "Vad gör de?" och pappa svarade: "De tycker mycket om varandra".

Vi ser alltså ut att tycka om varandra riktigt mycket. Men jag skäms inte.. mår inte ett dugg dåligt över det heller! Gjort är gjort och det finns verkligen värre saker att förfasa sig över än ett par samlagsbilder tagna "in a magic state of craziness". Så jag uppmanade min bekant att skicka bilden till Aftonbladet tillsammans med löpförslaget "Badrumsdesigner i sexchock" eller "Känd inredare sprutlackerar sina kunder"

Så, inga skam eller skuldkänslor här inte. Sanningsenligt är jag kanske inte överdrivet stolt heller.. inget jag kommer att skriva i mitt CV.. om inte Milton eller Nicolausson hör av sig.. däremot är jag lite konfunderad.. Utan att hänga ut mitt privatliv för mycket [ja eller hur] så har jag nästan alltid tidigare satt kvalitet före kvantitet - tråkig som jag har varit.

Dilemmat här är att jag känner inte igen kvinnan på bilden.. och det är under omständigheterna lite jobbigt! Sängen har jag ett svagt minne av.. eller nästintill inget.. jag tror inte jag kommer ihåg sängen alls.. men lite.. eller nä.. och kvinnan.. nä.. eller kanske men troligtvis inte alls -  SÅ.. om du har haft sex med mig och du varit iförd röda högklackade skor, röd bh med tillbehör i en säng med trägavel och lagt ut det på nätet - förlåt att jag inte kommer ihåg dig men du ser ut till att haft det bra.. kan du dessutom tala om vem du är vore jag tacksam!