Vidde | inspiration through creation

Detta blogginlägg är faktiskt det första och hittills enda som jag någonsin haft för avsikt att bara skriva för att få ur mig och inte publicera. Själva tilltaget i inlägget berör mig nämligen riktigt ont med tanke på den ångest jag har inför döden och den risk det innebär att vara allt för öppen i sin kommunikation med anonyma läsare. Men jag står för min åsikt och vill gärna dela med mig av mina tankar. Sen är det upp till er att acceptera eller inte - vill du inte veta så uppmanar jag dig att sluta läsa nu och återkomma till min blogg vid ett senare tillfälle...

-----------------------

Det finns ingen anledning att linda in det i bomull så det är bara att vara rakt på sak: En vän har i julhelgen beslutat sig för att det var dags att avsluta i förtid; efter sig lämnar hon två barn.

Vi har alla förutfattade meningar om hur vi kommer att reagera i situationer som vi inte är vana vid och jag trodde initialt att mina tankar kring livsförkortning skulle ändras den dag jag ställdes inför faktumet. Nu är det första självmordet i min närmre bekantskapskrets genomfört och för min egen del känner jag ingenting men ilska och faktiskt avsky för hela tilltaget.

Att ta livet av sig är den mest egoistiska handling du kan utföra, men det är värre än så. Det är ett hån mot de människor som varje dag kämpar för att överleva, som kämpar för att utsatta ska få en bättre position, för en bättre värld och ett bättre liv. Livet är inte lätt och det finns stunder då vi tycker att den situation vi hamnat i är orättvis och fel. Vi tycker att ens liv och kropp är en privat angelägenhet och rättighet - och det är visst så - fram till den dagen då du på det ena eller andra sättet sätter dig i en beroendeställning gentemot andra människor. Då övergår du till en skyldighet och familj och vänner till trots, de du har mest skyldighet mot är dina barn och det är hos de mina tankar finns nu.

De har blivit skolade och lärda i hela sitt korta oskuldsfulla liv att bli självständiga; har blivit fyllda med kunskap som inte varit anpassade för deras ålder och man har ibland undrat varför en icke än fylld 10åring vet allt om veckoinhandling av varor, tvätt, sin kropp, relationer - vuxna saker! Nu vet vi - de stackars barnen har systematiskt blivit förberedda på att de julen 2006 ska bli tvingade att leva utan sin mamma. Hon har velat lära ut så mycket till sina barn som hon bara kunde i tron att hon på det viset skulle visa de hennes kärlek, något att tänka tilbaka på när de saknar henne. En fin tanke och målsättning som tyvärr totalt havererade; det hon lärt ut var att barnen som trodde de hade en mamma som älskade inte var något mer än en falsk förebild som svikit de på ett sätt som ingen annan någonsin kommer att kunna göra. Det är så du kommer bli ihågkommen min vän och det smärtar mig otroligt.

Livet är en gåva på 39,5 miljoner minuter som ska fyllas med innehåll. Vi vet inte vad som händer innan, ej heller efter - varför ha så jävla bråttom? Livet är orättvist eftersom ingen valt att leva och ingen vet på vilket sätt vi kommer att spendera sorg och glädje. Men att avsluta det tidigare än vad det är tänkt är ett slöseri mot de som tycker om dig och som ser upp till dig. Vi som fanns runt omkring; i dina depressionsdagar glömde du säkert bort att vi fanns men vi var där och la ner tid på vår vänskap eftersom vi tyckte om dig och vi trodde att du tyckte om oss..

Ditt namn är för alla ointressant - men jag är arg på dig! Arg på vad du gjort oss och de fina minnen vi har som nu är förevigt nersvärtade med misstanken att du aldrig tog vår vänskap på allvar. När vi ses om 45 år så passa dig jävligt noga för jag kommer att sparka dig på smalbenet riktigt riktigt hårt.. och är det så att du finns i min närhet någonstans så förlåt min brutala ärlighet; du är saknad men minnet av vad du nu ställt till med kommer föralltid att skugga ditt leende. Vila i frid min vän