Livet går vidare
Det är 15 dagar sedan jag drack en riktigt god CocaCola sist. Ett par burkar med Lightversionen har givetvis slunkit ner i magen. Nu har det väl satt sig lite.. men det är fortfarande rätt underligt ur man kan vara sjuk utan att veta det. De tröstande orden har hela tiden varit att det är ju tur att man upptäcke detta nu och inte senare och visst håller jag med men samtidigt.. försök att hänga med nu men är man sjuk tar man medicin för att må bra och så märker man att de hjälper. Nu äter jag tabletter som inte gjort mig friskare på något sätt alls i de två första dagarna av resten av mitt liv.
Annars i livet? Jo tack - det är rätt mycket som händer i alla andras liv. Folk separerar för att hitta egen lycka och på så sätt få tillbaka tilltron till sina en gång till varandra givna löften. Andra separerar för att den glöden de en gång trodde de hade inte längre finns. Sen finns de som lyckats med konststycket att hitta vad de hoppas är den eviga kärleken och som svävar runt på blåa fluffiga moln där rosa kaniner sitter och mumsar på sockervaddsbuskar. Till er alla vill jag bara önska lycka till med vad ni än tar er till. Jag är övertygad att om ni följer era hjärtan kommer allt att lösa sig. Jag kommer dessutom att bevaka er och försöka dra egen lärdom av era tillvägagångssätt; hoppas att det är ok.
När det gäller mitt eget liv så rör sig det mesta om min dotter och om jobbet. Tog ett litet break från båda för en helg sedan och bestämde mig för att bli, som dagens ungdomar titulerar det, karatefull.. det lyckades ganska bra - inte stolt över min insats men den lyckades.. lämnade festen och tog.. en liten timeout.. och när jag kom tillbaka hade det gått ett tag, och det hade alla på festen också.. Men ska man bli karatefull så är det väl det som krävs. Ledsen för alla missade samtal från alla på festen förresten, har för mig att jag sprang på två av er när ni var på väg hem men jag är inte riktigt säker.
karatefull är det nya svarta har jag hört