Hon har inte fyllt 7 än.. del 2
Ett av de värsta problemen med att vara förälder och älska sitt barn är vetskapen om hur mycket lidande barnet kommer att behöva utstå under livet. Lidande som hör livet till och som gör att man växer som människa i kunskap och beteende. Hon kommer att bryta ben, bli retad i skolan, dumpad av killen, få utskällnig av läraren för missad läxa, cykla och välta med tillhörande fläskläpp, tappa busskortet och gå hem i regnet, blindtarmsinflammation. Barn ska älskas i medgång och än mer i motgång, och av skadan blir man vis.. men man mår dåligt trots allt..
Så har det då hänt, den oundvikliga dagen har kommit när ens roll som pappa testas - dagen man fasat för har kommit. De magiska orden är fällda för första gången med den tveeggade trösten att de kommer att få mer innebörd med åren. Det är hur sött och gulligt som helst - oskyldigt är det också - och ett helt naturligt steg och jag är överlycklig att få vara med och bli betrodd när hon berättar, eller erkänner när man frågar henne, att hon minsann har skaffat pojkvän. Så fort man nämnder hans namn numera blir hon pirrig och undrar när vi kan träffa honom igen. Ikväll kom hon på att man kan ju skicka sms till sin pojkvän och bad mig fylla på hennes kontantkort; så kom hon på att killen inte har någon mobil och att hon dels inte kan skriva och och dels inte vill att jag ska veta vad hon skriver.. taskigt läge..
Hon är min älsklingsdotter, han är Annas ene älsklingsson. Eftersom vi vuxna träffas en del så hänger ju barnen på och för en vecka sedan träffades vi hos ett par vänner och hade två mysiga dagar. Amanda behövde barnvakt inför denna helgen så Anna hämtade henne på fritids med sina barn.Under tågresan hem hade de suttit och tittat på varandra; promenaden hem hade de hållit hand hela vägen och sen hade de myst i samma fåtölj hela kvällen
Hon har varit kär förr, på riktigt. Det finns de som säger att barn inte kan vara kära, den kommentaren kommer inte allt för sällan från barnlösa professorer. Klart barn har känslor och kan vara kära! Nyfiken som jag är har jag också fördelen att jag är pappa med rätt att ställa lite pinsamma men nödvändiga frågor till min dotter så jag undrade lite vad man gör när man är ihop, och vad de gjorde när inte Anna var där. "Höll lite hand och så" "Inget mer?" "Vi halvpussades kanske lite"..
Det räckte.. "Jag var bara lite nyfiken" sa jag och tänkte låta ämnet vara. Då kommer kontringen: "Varför är du ensam pappa? Nu har jag och mamma pojkvän så nu får du skaffa flickvän".. "Pappa funderar lite på om han ska börja jobba på det" "Hur jobbar man på det?" "Är det inte Bolibompa nu?" "Bolibompa - jippi" vrålar hon barnsligt oskuldsfullt och springer iväg till vardagsrummet.. Det pågår mycket i den lilla hjärnan.. och i min.. hur fan jobbar man på det..
Så har det då hänt, den oundvikliga dagen har kommit när ens roll som pappa testas - dagen man fasat för har kommit. De magiska orden är fällda för första gången med den tveeggade trösten att de kommer att få mer innebörd med åren. Det är hur sött och gulligt som helst - oskyldigt är det också - och ett helt naturligt steg och jag är överlycklig att få vara med och bli betrodd när hon berättar, eller erkänner när man frågar henne, att hon minsann har skaffat pojkvän. Så fort man nämnder hans namn numera blir hon pirrig och undrar när vi kan träffa honom igen. Ikväll kom hon på att man kan ju skicka sms till sin pojkvän och bad mig fylla på hennes kontantkort; så kom hon på att killen inte har någon mobil och att hon dels inte kan skriva och och dels inte vill att jag ska veta vad hon skriver.. taskigt läge..
Hon är min älsklingsdotter, han är Annas ene älsklingsson. Eftersom vi vuxna träffas en del så hänger ju barnen på och för en vecka sedan träffades vi hos ett par vänner och hade två mysiga dagar. Amanda behövde barnvakt inför denna helgen så Anna hämtade henne på fritids med sina barn.Under tågresan hem hade de suttit och tittat på varandra; promenaden hem hade de hållit hand hela vägen och sen hade de myst i samma fåtölj hela kvällen
Hon har varit kär förr, på riktigt. Det finns de som säger att barn inte kan vara kära, den kommentaren kommer inte allt för sällan från barnlösa professorer. Klart barn har känslor och kan vara kära! Nyfiken som jag är har jag också fördelen att jag är pappa med rätt att ställa lite pinsamma men nödvändiga frågor till min dotter så jag undrade lite vad man gör när man är ihop, och vad de gjorde när inte Anna var där. "Höll lite hand och så" "Inget mer?" "Vi halvpussades kanske lite"..
Det räckte.. "Jag var bara lite nyfiken" sa jag och tänkte låta ämnet vara. Då kommer kontringen: "Varför är du ensam pappa? Nu har jag och mamma pojkvän så nu får du skaffa flickvän".. "Pappa funderar lite på om han ska börja jobba på det" "Hur jobbar man på det?" "Är det inte Bolibompa nu?" "Bolibompa - jippi" vrålar hon barnsligt oskuldsfullt och springer iväg till vardagsrummet.. Det pågår mycket i den lilla hjärnan.. och i min.. hur fan jobbar man på det..
Kommentarer
Trackback