Vidde | inspiration through creation

Att betala skatt är lika sexigt som den kvinna som en gång yppade åsikten, men vi gör det; vi vet vad vi får för pengarna. En knappt godkänd sjukvård, våra barn får utbilda sig till arbetslösa och vi ser till att familjen Al-Whatever kan köpa ett familjepack falafel i veckan. Allt detta vet vi att vi får och vi accepterar det mer eller mindre; men det finns ett område där snällt betalar utan att ställa krav på vad vi får!

En gång om året, generellt, får du ett ett inbetalningskort på 1800 kronor i din brevlåda. Det står att du måste betala för annars blir det inkasso och kronofogesutmätning; vad gör du i detta läge? Du ringer betalningsmottagaren och frågar vad detta är för räkning och vad du får när du betalt dina 1800 kronor och en glad röst förklarar att du får hela Public Service utbud för mindre än 4 kronor per dag. Rösten upplyser dessutom att TVlicensen är en lagstadgad avgift som ska betalas av alla som har tillgång till en mottagare av TVsignaler; det gäller TVapparater, videobandspelare, dvdspelare/videokameror med inspelningsfunktion, TVkort till datorn. Dessa pengar fördelas sedan till Public Service som i sina radio/TVkanaler ska ge oss bildande och ovinklad information och god underhållning.

Men jag vill inte ha Public Service utbud varje dag! Om jag ska, med mina redan skattade för pengar, betala så vill jag veta vad jag får! Jag vill se Melodifestivalen, Bolibompa och nyheterna, någon intressant dokumentär ibland och kanske något sportevenemang eller film - det är jag helt villig att betala för. Vad jag inte vill betala för är Spåka på Kosovosomaliska och andra program som är helt utanför mitt intresseområde! I Public Servicetanken ingår att ge minoriteter en känsla av att deras specialintressen tas tillvara och visas. Men om Özgur vill titta på turkisk tv gör han som alla andra invandrare och slänger upp en parabol på balkongen och får JallaJallaTV 24 timmar i sträck.

Jag gillar inte Public Servicetanken av den enkla anledningen att jag inte vill bli påtvingad fakta eller underhållning, jag vill kunna välja! "Information wants to be free" är ledordet för den som är medveten om sina valmöjligheter; "Underhållning åt folket" säger staten, pekar med hela handen och bjuder på det man anser att folket ska se! Man ska vara ett icke-kommersiellt alternativ till reklamkanalerna. Sportevenemang presenteras av logotyper från ideella föreningar som ATG, Aftonbladet, Volvo varje halvtimme; våra  leksaksaffärer kränger Björnenallar, Bolibompadjur och DVD med Anki & Pytte eller att varje humorprogram med Bobbo Bajs och CP-Olle i P3 släpper CD-skivor verkar gagna på Public Service image om icke-kommersiella.

Kommunism är antagligen det perfekta statsskicket i teorin, alla gör allt för alla, eller inget. Men i verkligheten stupar det på att det alltid kommer att finnas någon villig att kämpa för att ha det bättre än grannen! Tanken med Public Service som TV-programsleverantör är i grund och botten lika kommunistiskt fulländad, tillika uttjänt och passé som idé.